Terapi
Jag var hos psykologen för första gången idag. Hon såg ut som en sån där sagotant, grått hår och små små glasögon längst ut på nästippen och snälla blåa ögon. Jag fixar inte riktigt när någon tittar på mig sådär snällt och medlidsamt på mig. Jag blir alltid lessen av det, och så blev det såklart idag också.Hon började med att fråga om min familj, och jag önskar alltid så att psykologer slutade fråga om sånt. Det finns inga dramatiska historier att berätta. Det finns egentligen ingenting, och dom börjar alltid lägga orden i munnen på mig i samma sekund som dom lägger märke till det. Den här tanten var naturligtvis inget undantag. Så när jag berättar om min inte särskilt dramatiska uppväxt för tanten med dom medlidsamma ögonen, gråter jag ändå. Och hon säger ”ja, det här ska vi tillsammans ta och titta närmare på”, och när hon säger ”tillsammans” säger hon det lite långsammare, och tittar på mig lite mer intensivt och då gråter jag naturligtvis ännu mer.
När jag kommer hem till lägenheten igen är det helt mörkt. Inne, menar jag. Det verkar vara en propp som har gått, och jag byter den. Sen tittar jag en stund på tv. Sen somnar jag. Det är så jävla lågt i tak här och det kan jag såklart inte göra något åt. Jag tror jag längtar hem.
posted by Planen @ 20:42
8 comments
