Första brevet till M, juli 1999
När du bodde ensam, stängde du dörren om dig när du gick på toaletten? Det är konstigt, men nu när ingen bor med mig längre stänger jag. Det känns liksom extra ensamt annars. När Fredrik bodde här kunde jag längta efter att få skita ifred med öppen dörr och musik på hög volym. Kanske till Boys on the Radio med Hole, den vibrerar så bra i kroppen.
Fredrik gillade aldrig Hole. Han brukade säga att dom var vulgääära, och så satte han på sin jävla porrfilmsfunk istället. Kommer du ihåg den där gången när du och jag och Alex blev så fulla i vårt vardagsrum förra sommaren och dansade till Celebrity Skin, hoppade upp och ner och vrålade texten som vi lärt oss utantill? Och kommer du ihåg att Fredrik kom hem mitt i alltihop. Jag hade aldrig förut sett honom se på mig med sån avsmak. Det såg ut som om han ville skrika horor åt oss, och jag minns att jag tänkte herregud vad han föraktar mig.
Jag fick dina dagböcker med posten igår och jag fattar inte hur du står ut! Det enda Marocko jag skulle vilja åka till är mitt fantasi-Marocko. Där skulle jag inte alls vara så anal som jag är på riktigt och bacillskräcken skulle vara som bortblåst. Jag skulle vara sådär spontan och härlig (som jag vet att jag aldrig kommer att bli) och verkligen ta dagen som den kommer. Jag skulle stöta på en massa spännande människor och bara hänga på alla spännande grejer.
Istället sitter jag här, i tysta tomma Johanneberg där det inte händer ett skit. Men jag vet ju inte vad jag ska göra istället?
Intro
Jag packar väskan. Det är en sån där väska som brukar kallas flygvärdinneväska och nu ligger den på min säng och blir omsorgsfullt packad, fylld med noggrant ihopvikta tröjor, kjolar, byxor. Alla mina byxor – utom två par – köpte jag på julrean förra vintern. Jag har aldrig några pengar att köpa kläder för, alla andra har det och jag undrar hur dom gör? Jag vet inte varför jag är så omsorgsfull när jag packar, men det känns liksom nödvändigt att göra det här väldigt långsamt. Jag inbillar mig att själva långsamheten är ett tecken på att jag är eftertänksam, men i själva verket är jag tvungen att motarbeta kroppens vilja att röra sig snabbare. Jag måste koncentrera mig och jag måste verka bestämd. Bestämd bestämd bestämd.
Alltid när jag packar kommer jag att tänka på saker som var förr. Som nu, nu tänker jag på när Anja och jag skulle åka till Hultsfred för första gången. Jag tror vi var sexton år och våra föräldrar ville inte att vi skulle åka själva. Så hennes mamma följde med och vi bodde i en husvagn med henne på parkeringen. Det var nära till festivalområdet, men ändå. Det var inte så jag hade tänkt mig min första festival. Det blev inte så kul heller, den killen jag precis hade varit ihop med var där med sin nya tjej. Dom såg så kära ut och hon var flera år äldre och gick på Konstfack. Jag ville gärna vara som hon, även om jag tyckte att hon var fulare än jag så hade hon liksom rätt kläder och så. Långt senare visade det sig att hon var komplett galen. Och han började spela i ett tufft rockband och släppte skivor, slog sönder hotellrum och knarkade. Jag har inte gjort något av det. Jag skulle gärna vilja, men jag törs inte. Nu är han gift och har ett barn och ett jobb, jag springer på honom ibland och han verkar alltid bli så nervös. Det blir inte jag.
Sånt tänker jag nu när jag står här och packar. Lägenheten är helt tömd på saker. Alltihop är nerpackat i ordentliga kartonger som jag ställt på vinden i vår replokal. Nyckeln har jag lämnat till min lillebror som ska se till att slynglarna från Handels som ska hyra min lägenhet sköter sig medan jag är borta. Det är såna saker som får det här att verka så planerat och genomtänkt.
Nu har jag packat klart. Det är en halvtimma kvar till vagnen går, men jag tänker gå ner till hållplatsen ändå. Det är rätt varmt ute och jag kan sitta där och läsa. Hellre än att vara kvar här, vad skulle jag vara det för?
