torsdag

det är nu elfte natten i rad han är vaken. han går fram och tillbaka med
bestämda steg och jag kan höra dunsarna ända hit. dom stör så vansinnigt,
ändå kan jag inte komma mig för att be honom sluta. han får väl gå som han
vill, säger han, inne i mitt huvud.

när jag drar för gardinerna framför persiennerna för att göra det så mörkt
det bara går, hör jag att han slutar. han kommer och ställer sig utanför
sovrumsdörren, och jag kan höra på hans andhämtning att han undrar vad jag
gör. det skall väl han skita i. bara det blir mörkt och alldeles tyst, sen
får han tänka vad han vill.

han bara står där och andas. Vilken idiot! fattar han inte att det bara är
att öppna dörren? jag har inget att dölja, jag vill ju bara ha lite lugn
och ro härinne! idiot. kan man inte få ha lite lugn och ro?