Terapi
Jag var hos psykologen för första gången idag. Hon såg ut som en sån där sagotant, grått hår och små små glasögon längst ut på nästippen och snälla blåa ögon. Jag fixar inte riktigt när någon tittar på mig sådär snällt och medlidsamt på mig. Jag blir alltid lessen av det, och så blev det såklart idag också.Hon började med att fråga om min familj, och jag önskar alltid så att psykologer slutade fråga om sånt. Det finns inga dramatiska historier att berätta. Det finns egentligen ingenting, och dom börjar alltid lägga orden i munnen på mig i samma sekund som dom lägger märke till det. Den här tanten var naturligtvis inget undantag. Så när jag berättar om min inte särskilt dramatiska uppväxt för tanten med dom medlidsamma ögonen, gråter jag ändå. Och hon säger ”ja, det här ska vi tillsammans ta och titta närmare på”, och när hon säger ”tillsammans” säger hon det lite långsammare, och tittar på mig lite mer intensivt och då gråter jag naturligtvis ännu mer.
När jag kommer hem till lägenheten igen är det helt mörkt. Inne, menar jag. Det verkar vara en propp som har gått, och jag byter den. Sen tittar jag en stund på tv. Sen somnar jag. Det är så jävla lågt i tak här och det kan jag såklart inte göra något åt. Jag tror jag längtar hem.
posted by Planen @ 20:42
8 Comments:
psykologen. bra sak. grattis.
jag har träffat en under det gångna året, o inte ens särskillt ofta, men det har gjort underverk inuti.
lika snurrigt, men jag börjar se mönster i snurret.
good shit.
välkommen tillbax föresten. det var ett litet tag sen.
nu kör vi!!
Det är synd det där. Med huvudetpåsnedpsykologer som gör så att man gråter och pratar om sådant som man kanske egentligenegentligen faktiskt inte behöver prata om. Man kan ju bli färdig med saker ÄVEN om det är ens barndom det handlar om. Faktiskt! Men när nu någon verkligenverkligen lyssnar och SER en och man redan känner sig lite liten och känslig, ja då kan det lätt bli snett. Alltså snett fokus. Och det är synd. Hoppas att du och snällögda tanten kan prata om det. Nästa gång.
Sedan är det lite fint det där med lågt-i-tak. Jag jobbar med arbetsgrupper där det är lågt-i-tak och då är det inte rent faktiskt vi pratar om. Men det gör nog du, förstår jag ;o)
Må så gott
Ibland är lågt i tak jättebra. Det kan bli en ombonad känsla av alltihop, som att vara omstoppad. Andra gånger tynger det bara ner. Terapin blir nog bra vad det lider. Tack och må bra själv.
Ibland är orden inte lika viktiga som närheten. Den man känner påtagligt när den finns.
och den man känner påtagligt när den inte finns. tänk alla gånger som orden inte har räckt till och någon försökt ta i en eller titta på en och man bara vet att det inte räcker. inget räcker ibland. ibland måste man bara få vara ett bottenlöst hål. det är inte jättefarligt.
Jag vet inte riktigt vad man kan säga efter fyra inlägg. Meeeeen. Det är något med sakerna du skriver. Du skulle skriva mer, tänker jag. (Okej, jag är rödvinsglad när jag skriver detta.)
jag gillar det du har skrivit.. fastän det är sorgligt och hemskt
Skicka en kommentar
<< Home