det är nu elfte natten i rad han är vaken. han går fram och tillbaka med
bestämda steg och jag kan höra dunsarna ända hit. dom stör så vansinnigt,
ändå kan jag inte komma mig för att be honom sluta. han får väl gå som han
vill, säger han, inne i mitt huvud.
när jag drar för gardinerna framför persiennerna för att göra det så mörkt
det bara går, hör jag att han slutar. han kommer och ställer sig utanför
sovrumsdörren, och jag kan höra på hans andhämtning att han undrar vad jag
gör. det skall väl han skita i. bara det blir mörkt och alldeles tyst, sen
får han tänka vad han vill.
han bara står där och andas. Vilken idiot! fattar han inte att det bara är
att öppna dörren? jag har inget att dölja, jag vill ju bara ha lite lugn
och ro härinne! idiot. kan man inte få ha lite lugn och ro?
Terapi
Jag var hos psykologen för första gången idag. Hon såg ut som en sån där sagotant, grått hår och små små glasögon längst ut på nästippen och snälla blåa ögon. Jag fixar inte riktigt när någon tittar på mig sådär snällt och medlidsamt på mig. Jag blir alltid lessen av det, och så blev det såklart idag också.
Hon började med att fråga om min familj, och jag önskar alltid så att psykologer slutade fråga om sånt. Det finns inga dramatiska historier att berätta. Det finns egentligen ingenting, och dom börjar alltid lägga orden i munnen på mig i samma sekund som dom lägger märke till det. Den här tanten var naturligtvis inget undantag. Så när jag berättar om min inte särskilt dramatiska uppväxt för tanten med dom medlidsamma ögonen, gråter jag ändå. Och hon säger ”ja, det här ska vi tillsammans ta och titta närmare på”, och när hon säger ”tillsammans” säger hon det lite långsammare, och tittar på mig lite mer intensivt och då gråter jag naturligtvis ännu mer.
När jag kommer hem till lägenheten igen är det helt mörkt. Inne, menar jag. Det verkar vara en propp som har gått, och jag byter den. Sen tittar jag en stund på tv. Sen somnar jag. Det är så jävla lågt i tak här och det kan jag såklart inte göra något åt. Jag tror jag längtar hem.
i want you
Det är midsommarafton när jag åker iväg. Min väska är egentligen skittung men det märks inte så mycket eftersom den har hjul. När jag är på väg till spårvagnshållplatsen ser jag Fredrik och hans nya tjej komma gående på andra sidan gatan. Dom ser så glada ut, glada och lugna. Dom bär på varsinn matkasse och håller varandra i handen. Skrattar mot varandra och går i takt. När jag och Fredrik var ihop gick han alltid så jävla fort.
En helt annan midsommarafton var jag ihop med Fredrik. Jag minns att jag kräktes på morgonen och hade feber. Ändå envisades han med att vi skulle klättra upp i nåt berg och grilla. Jag hade så mycket snor i näsan att jag inte ens kände vad maten smakade. På kvällen somnade jag i soffan. Fredrik satt bredvid och tittade på något på tv, och jag kommer ihåg att han var helt försjunken i det han tittade på. En liten svensk flagga stod på tv:n.
Den sista midsommaren vi var ihop berättade han att han hade träffat en annan tjej som han hade blivit kär i. En Sara som var serietecknare. Jag har läst i hennes seriealbum hemma hos Fredrik innan vi bodde ihop. Dom var ganska roliga, hennes serier. Både sådär medvetna och liksom distanslösa på samma gång. Serietecknar-Sara med blont hår och konsthögskoleutbildning.
Men det är inte henne han går och håller i handen på väg hem från ICA.
Första brevet till M, juli 1999
När du bodde ensam, stängde du dörren om dig när du gick på toaletten? Det är konstigt, men nu när ingen bor med mig längre stänger jag. Det känns liksom extra ensamt annars. När Fredrik bodde här kunde jag längta efter att få skita ifred med öppen dörr och musik på hög volym. Kanske till Boys on the Radio med Hole, den vibrerar så bra i kroppen.
Fredrik gillade aldrig Hole. Han brukade säga att dom var vulgääära, och så satte han på sin jävla porrfilmsfunk istället. Kommer du ihåg den där gången när du och jag och Alex blev så fulla i vårt vardagsrum förra sommaren och dansade till Celebrity Skin, hoppade upp och ner och vrålade texten som vi lärt oss utantill? Och kommer du ihåg att Fredrik kom hem mitt i alltihop. Jag hade aldrig förut sett honom se på mig med sån avsmak. Det såg ut som om han ville skrika horor åt oss, och jag minns att jag tänkte herregud vad han föraktar mig.
Jag fick dina dagböcker med posten igår och jag fattar inte hur du står ut! Det enda Marocko jag skulle vilja åka till är mitt fantasi-Marocko. Där skulle jag inte alls vara så anal som jag är på riktigt och bacillskräcken skulle vara som bortblåst. Jag skulle vara sådär spontan och härlig (som jag vet att jag aldrig kommer att bli) och verkligen ta dagen som den kommer. Jag skulle stöta på en massa spännande människor och bara hänga på alla spännande grejer.
Istället sitter jag här, i tysta tomma Johanneberg där det inte händer ett skit. Men jag vet ju inte vad jag ska göra istället?
Intro
Jag packar väskan. Det är en sån där väska som brukar kallas flygvärdinneväska och nu ligger den på min säng och blir omsorgsfullt packad, fylld med noggrant ihopvikta tröjor, kjolar, byxor. Alla mina byxor – utom två par – köpte jag på julrean förra vintern. Jag har aldrig några pengar att köpa kläder för, alla andra har det och jag undrar hur dom gör? Jag vet inte varför jag är så omsorgsfull när jag packar, men det känns liksom nödvändigt att göra det här väldigt långsamt. Jag inbillar mig att själva långsamheten är ett tecken på att jag är eftertänksam, men i själva verket är jag tvungen att motarbeta kroppens vilja att röra sig snabbare. Jag måste koncentrera mig och jag måste verka bestämd. Bestämd bestämd bestämd.
Alltid när jag packar kommer jag att tänka på saker som var förr. Som nu, nu tänker jag på när Anja och jag skulle åka till Hultsfred för första gången. Jag tror vi var sexton år och våra föräldrar ville inte att vi skulle åka själva. Så hennes mamma följde med och vi bodde i en husvagn med henne på parkeringen. Det var nära till festivalområdet, men ändå. Det var inte så jag hade tänkt mig min första festival. Det blev inte så kul heller, den killen jag precis hade varit ihop med var där med sin nya tjej. Dom såg så kära ut och hon var flera år äldre och gick på Konstfack. Jag ville gärna vara som hon, även om jag tyckte att hon var fulare än jag så hade hon liksom rätt kläder och så. Långt senare visade det sig att hon var komplett galen. Och han började spela i ett tufft rockband och släppte skivor, slog sönder hotellrum och knarkade. Jag har inte gjort något av det. Jag skulle gärna vilja, men jag törs inte. Nu är han gift och har ett barn och ett jobb, jag springer på honom ibland och han verkar alltid bli så nervös. Det blir inte jag.
Sånt tänker jag nu när jag står här och packar. Lägenheten är helt tömd på saker. Alltihop är nerpackat i ordentliga kartonger som jag ställt på vinden i vår replokal. Nyckeln har jag lämnat till min lillebror som ska se till att slynglarna från Handels som ska hyra min lägenhet sköter sig medan jag är borta. Det är såna saker som får det här att verka så planerat och genomtänkt.
Nu har jag packat klart. Det är en halvtimma kvar till vagnen går, men jag tänker gå ner till hållplatsen ändå. Det är rätt varmt ute och jag kan sitta där och läsa. Hellre än att vara kvar här, vad skulle jag vara det för?
